Storåns källflöden börjar långt uppe i jämtländska Hotagens fjällvärld.
Flyarna norr om Lill-Fulvurn där Storån börjar kommer från de större
sjöarna Stor-Stensjön och Stor-Fulvurn. Ån skiftar från lugna sel till
skummande forsar i raviner som Brattlandsfallen i väster. Längre
österut trivs den sällsynta flodpärlmusslan i det kristallklara
kalkrika vattnet. När det gäller de riktigt stora älgtjurarna kan hela
dalgången där Storån ringlar sig fram från fjällvärlden mot sydost och
Indalsälven klassificeras som synnerligen intressant. Några av
jaktlagen som jagar storoxar längs Storån är Lakavattnets,
Storåbrännas, Laxsjös, Vitvattnets, Ottsjöns, Kakuåsens, Gåxsjös och
Jämtlands-Sikås jaktlag.

Den här septembermorgonen bjuder på strålande väder, en frisk
nordvästlig höstvind fläktar behagfullt Anders Nilssons nöjda ansikte.
Anders har den här morgonen haft tur i lottningen av pass, när han
vecklade upp passlotten såg han siffran 10 och en nöjd Anders lämnade bygdegården med ett leende. Pass 10 ligger vid Sjödinfloarna med Storån tvåhundrameter norr om flon. Den här dagen hade Anders längtat efter, han hade suttit på pass 10 en gång förut under de åtta år han jagat älg och han visste att vad som helst kunde hända nere vid Storån.
En aning spänd hade han tyst vandrat kilometern på hårdbacken fram till passet nere vid flon, Sjödinflon brer ut sig i östvästlig riktning och
myren framför passet är mycket blöt för att senare bli tuvig innan
flotallarna brer ut sig närmare Storån.

Efter en halvtimme på passet kommer Olof Anderssons jämthund förbi
passet, ivrigt vädrande och målmedvetet passerar hunden myren i
nordvästlig riktning och försvinner bland flotallarna vid Storån.
Tystnaden lägger sig åter över myren, ett svagt porlande från Storån
kan man urskilja då och då när vinden vrider en aning och ändrar
riktning.
Hunden hade haft vittring på älg, det var Anders säker på. jämthunden hade ju kommit med ett stort ståhej och drog snabbt iväg över myren.
En timme går och Anders sitter något konfunderad och undrar över vad hunden for efter. Anders vrider huvudet sakta fram och tillbaka och spanar av den stora Sjödinflon, än åt öster än åt väster, ingenting intressant så långt ögat når, och hunden har han inte hört något ifrån.
Det är knäpp tyst på myren men när Anders vrider huvudet åter igen mot väster stelnar han till. Först förstår han inte vad han ser, när värsta upphetsningen lagt sig ser han de två storoxarna i sakta mak stövla ut på myren i riktning mot Storån.

- Jag ställde mig upp och kikade en gång till och tänkte, vad i
helv---. Jag trodde jag drömde, två storoxar smög sakta efter varandra på väg över myren.
Avståndet till älgarna var i längsta laget, jag bedömde det till
tvåhundra meter. Jag hade en mindre gran i myrkanten tio meter från mig som jag smög fram till, en lämplig kvist på granen som stöd var något hög så jag fick ställa mig lite på tå för att få in första oxen i kikaren.

- Jag bestämde mig snabbt för att jag skulle skjuta om första oxen
stannade, den andra oxen gick bara några steg efter den första och var minst lika stor. Basthud hängde ner i stora sjok och några av de främre taggarna lyste vita på älgen som gick först.
När de båda älgarna hade kommit ut kanske fyrtio meter på myren
stannade den första älgen med rak bredsida mot mig, jag tackade mig
själv att jag hade skjutit in .30-06:an på tvåhundra meter innan
pekfingret kramade avtryckaren.
Oxen visade ingen reaktion på skottet utan började gå sakta framåt mot en flotall när jag fick iväg det andra skotten, oxen reagerade och
vände sig om innan tredje skottet lämnade pipan, älgen stöp och körde ner ena sidans skovel ner i myren.
- Den andra storoxen hade också vänt och lunkade tillbaka samma väg som den kom ifrån, känslan att se den försvinna in i skogen var bara lycka, jag hade ju fått den jag ville ha.
- Jag anropade jaktlaget och talade om att jag hade skjutit något
stort, Carl-Åke Tranbeck undrade hur många taggar och jag var tvungen att meddela att jag inte var framme vid älgen än. Carl-Åke kom åter in på radion och undrade om det var långt till älgen? Ja, bra nog, svarade jag.

Framme vid älgen kunde Anders börja räkna taggarna på den ena skoveln, den andra som var nerkörd i myren tog ett tag innan han fick upp och kunde konstatera att det var lika många taggar på den. Anders räknade till arton taggar tillsammans, benen skälvde till en aning, han räknade en gång till och var tvungen att sätta sig, med ryggen lutande mot storoxen, lycklig.

Efter en kvart kommer Olof Andersson ut på myren bara sjuttio meter
från platsen där den andra storoxen försvann från myren och fram till den fällda oxen, han hade suttit och väntat på sin hund bara en bit söder om Sjödinflon.
När Anders berättar det utbrister Olof.

- Men va f-n säger du!

- Det gick nog till så här, att hunden kom öster om storoxarna som befann sig söder om den stora myren och fick aldrig vittring av dem utan for nog med något annat ur området. Olof gick lite senare längre
västerut och antagligen fick storoxarna känning eller hörde honom komma gående och tyckte det var bäst att dra sig ur området, rakt över Sjödinflon, säger Anders när han analyserat morgonens händelser.

Hämtgruppen bestående av Lars och Kjell Nilsson med gråhunden Zak,
Hans-Olof Nordlinder och Andreas Isvéns med sexhjulning anlände vid
middagstid. Diskussionen började genast om vådan att frakta hornkronan i den oländiga terrängen efter myren. Avbrutna taggar ville ingen vara med om så skytten fick en svettig vandring upp till bilen och när Anders väl kom fram visade det sig att hans jaktjeep Suzuki SJ 410 var för liten. Älghuvudet med hornkronan var för omfångsrikt, det gick helt enkelt inte in i jeepen!

Vid flåningen senare på kvällen kunde Anders nöjt konstatera att alla
tre Nosler-kulorna satt perfekt i träffområdet. Tjuren var åtta år med
en slaktvikt av 298 kg. När Svenska Jägareförbundet Mitt Norrland
senare hade sin officiella mätning av horn i kretsen bedömdes Anders
horn till 305,6 poäng.

Storåns dalgång har ännu en gång förlorat en av sina guldoxar.

/Åke .J