November år 2000 var inte någon rolig månad.

Larmrapporterna duggade tätt om översvämningar runt om i landet. Solen var som bortblåst från himmelen. I ortstidningen stod att läsa att Östersund hade fått mest sol i landet i november, 26 timmar! Umeå hade fått 4 timmar sol! Deprimerande månad skulle man kunna säga. Men hoppet överger aldrig den lilla människan.
December månad rullade in med lågtryck och snö men hjärnan ropade efter harjakt. Några dagar kvar till vintersolståndet men i planeringskalendern stod det klart och tydligt - 17 dec Harjakt med Lasse o Birk.

Ljuset en decemberdag är inte mycket att hurra för, solen börjar visa sig över horisonten vid tiotiden och hinner inte stiga mycket förrän den är på väg ner igen. Mellan klockan elva och ett är det någorlunda ljust om det är en molnfri dag.

Den här morgonen hade Hans-Olov Nordlinder och jag sammanstrålat på skogsbilvägen mot Skavbränna med Lasse Eliasson från Föllinge med Luzernstövaren Birk.

Ryktet om stövarens framfart i resultat-listorna på utställningar, jaktprov och landdelsskamp hade gjort nattens sömn något orolig.

Harjakt med en stövare som radat upp drev med skyhöga egenskapspoäng var något nytt både för Hans-Olov och mig.

Efter en tids pulsande i djupsnö upp till knäna har kroppstemperaturen stigit oroande högt.

- Nä, det här går inte, säger Lasse där vi står och flåsar ikapp.
- Vi måste hämta skidorna så vi kan komma in på drevlöpan.
Lasse Eliassons Luzernstövare Birk hade fullt drev sedan en timme inne bland småtallarna i ungskogen. Den envisa haren ville inte lämna sitt område utan den kände sig trygg i hemmamarkerna och kunde valsa runt som den ville i djupsnön med den jagande Luzernstövaren en bit efter.

När vi pulsande kommer tillbaka till skogsbilvägen har Hans-Olov tänt en eld vid vägkanten och sitter glatt med termosen i ena handen.
- Hör du hur hunden låter, vilken sång, säger Hans-Olov leende.
Några hundra meter söder om skogsbilvägen går drevet runt, runt och vilket drev! Sången livar upp den gråtrista decemberdagen och hela skogen verkar vakna, träden böjer sig taktfullt med sången från Birk, det är alltså inte bara Hans-Olov och jag som är imponerade. Lasse Eliasson står vid vår sida och riktigt myser.

Till slut bryter Lasse förtrollningen.
- Vi tar skidorna och går in mot drevet, vi kanske kan styra ut haren mot vägen, säger Lasse och börjar att ta ner skidorna från biltaket.
Kablarna till skidbindningarna har Lasse ersatt med hans egen patenterade idé om hur en bindning ska vara. Ur ryggsäcken halar Lasse upp två gummislangbitar.
- Jag har alltid flera tillklippta gummislangbitar i ryggsäcken. De här är de bästa bindningarna, jag har bara klippt sönder en vanlig bilslang. Inget knirk och knark, behöver man komma ur bindningarna är det bara att trycka foten bakåt och stiga ur skidorna. Sedan är en sån här liten bit gummislang rena tändvätskan när det är svårt att göra eld, säger Lasse.

Vi försvinner in i ungskogen och efter ett tag kommer vi fram till harlöpan. Lite andfådda står vi och lyssnar på Birk. Föret är långt ifrån perfekt ur stövarens synsätt, en halvmeter snö som bär hunden endast där snön drivit hårt. Haren verkar däremot trivas, spåren efter haren gör inte nämnvärt stora märken på snötäcket. Vi kan se på spåren att haren tar det lugnt, haren har fullständig kontroll över situationen.

Snön yr om Birk när han kommer i harlöpan, nosen plöjer genom snötäcket när han hoppande tar sig fram efter harspåret. En hastig blick på oss där vi står och pustar är all tid han ägnar oss. De långa flaxande öronen som är täckta av snö och is är det sista vi ser av Birk innan han försvinner i ett snömoln i den täta tallungskogen.
- Birk har det jobbigt nu, han ligger långt efter, säger Lasse och ser bekymrad ut.
Plötsligt pekar han svepande norrut med handen, drevet buktar i väg nordost närmare vägen.
- Haren har frivilligt lagt om rutt tror jag, säger Lasse belåtet.

När vi kom tillbaka till vägen kunde bara Hans-Olov meddela att haren hade passerat vägen, minst fem minuter före Birk.

- Gå bort till tvärkurvan och posta där, det är ett tydlig hartraj som passerar vägen där. Jag går bort dit där haren passerade, nu kommer den nog ett varv till, säger Hans-Olov.
Småspringande sätter vi fart mot tvärkurvan. Väl framme synas harstigen och Lasse ställer sig på post uppe på en slänt en bit från harstigen. Jag går tillbaka utom synhåll för Lasse och hans hagelbössa.
Norr om vägen är det storskogen som huserar och det hörs att det är lättsammare för Birk, skallen kommer tätare samtidigt som storskogen dämpar ljudvolymen.

Efter några minuter kommer plötsligt Lasse ut klivande med stora steg på vägen.
- Såg du haren? Den kom efter harstigen, framme vid vägkanten vände den om igen, den kanske upptäckte mig, ropar Lasse.
Jag skakade på huvudet, jag hade inte sett haren trots att jag hade haft harstigen och andra sidan vägen under uppsikt. Nu räcker det att man tittar åt fel håll vid fel tidpunkt någon sekund för att det ska vara kört. Även skymningen gör sitt till, klockan närmade sig två och det hade börjat skymma.

Birk kom drivande i harens spår fram till vägen men vände tvärt tillbaka igen. Jag undrade om vi skulle få ge upp på grund av mörker när jag efter någon minut plötsligt ser harens svarta öronsnibbar och nos komma hoppande på vägkanten - närmare mig den här gången. Jag förstår att tillhörande kropp borde följa med den svarta nosen och öronen, men det är med svårighet jag ser den vita kroppen på haren.
Har Lasse sett haren? När kommer hagelsmällen? Haren hoppar ner på vägen, tar tre graciösa hopp över vägen och är borta igen.
- Såg du haren? Den passerade vägen, ropar jag till Lasse.

Lasse kommer utrusande på vägen och skakar oförstående på huvudet.

/Åke. J