Som så många gånger förr händer allt
precis när kaffet är upphällt.
Tvåhundra meter bort på vägen sitter
en vit hare. Den sitter lugnt och ser sig
omkring, de långa öronen riktas mot
stövarens gälla skall långt där borta.

Haren har kontroll över situationen
och fortsätter vägen mot oss...

Med några graciösa språng korsar haren åter skogsbilvägen långt utom skjuthåll, fem minuter senare kommer Elza i harens spår med nosen i backen. Haren har gäckat oss ännu en gång sedan finnstövartiken Elzas upptag för fyra timmar sedan. Haren har blivit just en sådan där hare som ingen vet var den har sin gång.

Jag ser på hundägarens pannveck att han är något konfunderad, lösningen skulle enligt Anders vara att gå ner till svackan där haren passerade tidigare på morgonen.
Och med hagelbocken på axeln börjar Anders knalla ner mot svackan hundra meter bort på skogsbilvägen. Han hinner ungefär trettio meter när plötsligt haren kommer framskuttande på vägen rakt framför Anders, jag hinner se att både haren och harjägaren stelnar till och innan Anders hinner fatta vad som händer är haren med några språng borta lika hastigt som den dök upp.
- Man nu ha fäll haran vårttu gly, (men nu har väl haren blivit ljummen), säger Anders Jonsson på bred jämska när han återvänder.

I morse när jag for hemifrån var det med stor förväntan jag såg fram emot harjakten i Yxskaftskälen den här dagen.
Jakt på hare innehåller både spänning, överraskningar och väntan. Höstdagarna rusar snabbt förbi och att älgjakten hade ägnats på tok för mycket tid den här hösten konstaterade jag snabbt när stövarens skall närmade sig mer och mer.

Yxskaftskälen ligger högt på en ås i norra Jämtland med milsvid utsikt mot Hotagsfjällsmassiven i väster. Fjälltoppar som Stakafjället, Bäverfjället och Skalfjället är redan vita av de sista dagarnas snöande.
I köket hemma hos Anders Jonsson lyste kökslampan med sitt gula sken tidigt på morgonen och när jag svängde in på gården vinkade Anders med kaffepannan att jag skulle komma in. Vid ytterdörren blev jag mottagen av finnstövartiken Elza, glädjen hon visade med sitt krumbuktande betydde nog att hon kände igen mig, tänkte jag. De gånger vi hade träffats förut hade alltid inneburit jakt, och det var antagligen jaktlusten som tändes och inte mig som person som föranledde all denna glädje. Anders har många järn i elden, han är familjefar, jobbar på sågverk, husse till stövartiken Elza vilket innebär många harjakter under höstdagarna och uppfinnare på fritiden, bl.a. till ett bra självmarkerande skjutmål.

Väl ute på jaktmarken vid Anders fäbodvall väster om byn kom vi på ett rävspår i nysnön längs skogsbilvägen. Räven hade följt skogsbilvägen tills den avviker på en mindre väg som ansluter från norr. Elza som legat bakom oss på vägen kom ifatt oss och intresserade sig för rävspåret och följde efter på den mindre anslutande vägen.
- Ta int ätt räven nu, (ta inte efter räven nu) hade Anders ropat till Elza när hon försvann i en myrkant.
Det hann bara gå någon minut innan Elza väckte med ett ljudligt skall. Drevet gick och jag tog för givet att det var räven vars spår vi sett som Elza motionerade västerut. Men Anders hade skakat på huvudet på min undran om det var räv som var på gång.

Tankarna kring morgonens händelser försvinner när Anders på jämska säger.
- För ell sejnar kom glyharan hen. (Förr eller senare kommer haren här.) Jag förstår, även om det var många timmar sedan vi såg haren första gången, för Anders kan sina generalpass och har visat möjliga alternativ där haren borde komma. Vi hör skallen från Elza långt västerut och beslutar oss för att det är dags för en kaffetår igen.

Som så många gånger förr händer allt precis när kaffet är upphällt. Anders morrar till och jag skvätter ut lite kaffe i uppståndelsen. Tvåhundra meter bort på vägen sitter en vit hare där vi för ett tag sedan såg den korsa vägen med några språng.

Haren sitter lugnt och ser sig omkring, de långa öronen riktas mot stövarens gälla skall långt bort. Haren har kontroll över situationen och med ett självsäkert lugn bestämmer sig haren för att äntligen ta vägen söderut mot oss. Haren stannar femtio meter från oss för att åter lyssna efter den oförskämda stövaren som kommit närmare och som bara skäller och skäller.
Ett sista ödesdigert beslut tar haren när den bestämmer sig för att fortsätta mot oss på den snötäckta vägen. Anders släpper in haren på tjugofem meter innan han kramar avtryckaren och hagelsvärmen lämnar pipan. Någon minut senare kommer Elza fram till den nästan vita haren där den ligger på vägen, Elza nosar på den livlösa haren och tittar på Anders som klappar om finnstövaren.

En lång och härlig dag med "Glyharan", Elza och Anders är över.

/Åke .J