Björnproblem

Björnproblem bland fårägare i Norge är inget ovanligt, särskilt inte i fjälltrakterna. Mängden får i Norge är också mångdubbelt fler än i Sverige. En fårbonde från Lierne i Nord-Tröndelag som under ett flertal år haft problem med björn bland sina får. I juni -98 tog bonden saken i egna händer och sköt den radiomärkta björnen "Sigvard" ätande på ett av hans får. Bonden hade kämpat länge mot myndigheterna i björnfrågan, utan att få gehör för sina önskemål att björnstammen måste reduceras. Nu blev det polisanmälan istället.

Björnjägare Lars-Åke Mårtensson med laikan Barro, vars högeröra är "märkt" efter björnkontakt.

Redan 1994 tillsatte Norska staten två jägare för skyddsjakt som skulle sköta om problem med rovdjur och tamboskap. Bönderna var också tvungna att anlita just dessa jägare.

Men av olika orsaker blev
det från och med 1998 efter myndigheternas tillstånd möjligt för bönderna att anlita vem de ville.

I fjol sommar, då björn rev får i Lierne, valde norr-männen att anlita björn-jägaren Lars-Åke Mårtensson. Han bor i Renålandet i norra ämtland, det björn-rikaste området i Sverige.

Förtroendet viktigast

Lars-Åke menar att förtroendet mellan hund och jägaren är bland det viktigaste när det gäller björnjakt. Hunden som Lars-Åke syftar på är den nästan helsvarta östsibiriska laikan som ligger utsträckt bredvid honom.
- Jag ser att han gillar riktigt motstånd från större djur, som björn och älg. Det är några av laikans fördelar, likaså att dom kan vara vassa när det behövs. Ryssarna som jagar björn mycket mera än vad vi gör, använder till stor del hårda laikor, säger Lars-Åke Mårtensson.

- I regel blir det många dagar och mil innan jag har lokaliserat ett björnviste. Är det spår efter en mindre björn brukar det vara svårt för hunden att få stopp på björnen. Mindre björnar springer vanligtvis undan direkt vid upptaget. En björn på ca. 70 kg har inga problem att springa ifrån hunden.
- Större björnar är mera säkra och stöddiga när hunden får kontakt. Någon rädsla för hunden har björnen absolut inte. Men storbjörnarna är tyngre och har sämre ork. Det gör att det inte går så fort undan som för de mindre björnarna, men något älgståndskall blir det i regel aldrig. Dom kan stå några minuter vid upptaget, sen bär det iväg.
Man kan säga att större björnar är lättare att ha att göra med. För hunden gäller det att få stopp på björnen, hunden måste ligga på björnen hela tiden och inte ge björnen någon chans att fly fältet.

En björn kan röra sig imponerande långt, har det visat sig. För ett tag sen, berättar Lars-Åke, var det en radiomärkt björn som härjade bland en fårbesättning utanför Grong i Norge. Men björnen fick inte skjutas, utan tanken från myndighetens sida var att skrämma iväg björnen. Två hundar släpptes på björnen som drog iväg till Munsfjället på svenska sidan, en sträcka på ca. 6 mil. Norrmännen hade följt björnens förehavande med en helikopter och pejlade vart björnen befann sig. Nästa dag hade björnen gått 3 mil norrut till Fiskåfjället. Dagen efter var björnen tillbaka hos fåren i Grong. En nätt liten vandring på 15 mil på några dagar.

Jagade får

Vid jakten i Lierne började jag med att gå upp mot fjället där fåren fanns. Efter ett tag kom vi på spåret efter björnen. Vi bandade i flera timmar på spåret mot fjället. Jag hörde att fåren var jagade, och att björnspåret som vi följde gick rakt mot det håll där jag hörde fåren. När vi kommit något närmare släppte jag Barro som då var upphetsad. Hunden hade ju gått länge och dragit in björnlukten så han visste precis vad vi var ute efter. Barro gick direkt på björnen och fick stopp på den. Björnen som drev hela fårhjorden framför sig och var på väg mot oss blev nog konfunderad när hunden dök upp. Kontakten med hunden gjorde att björnen vände och stack i från oss.
- Efter ett tag hörde jag hunden. Björnen hade vänt igen, mot mig där jag stod. Jag ställde in mig och väntade på att björnen skulle komma med hunden skällande efter sig. Jag sköt när björnen var på väg upp i famnen på mig, björnen kastade och det blev ståndskall hundra meter från mig. Då visste jag att det var en bra träff, så jag smög dit och sköt ett avfångningsskott.
- Den här bamsen som vägde 200 kg hade härjat bland fåren en längre tid och ställt till oreda för fårägaren.
Det blev en lyckad jakt, allt stämde perfekt. Men utan en bra hund hade jag aldrig kommit åt björnen, konstaterar Lars-Åke.

Prövad svensk

Nisse Nilsson i Tuvattnet är fårbonde i nordvästra Jämtland sedan 60-talet. Problem med björn har han haft ungefär lika länge. Fårstängslet börjar vid gården och går upp mot fäbodvallen vid Tjärnafjället och tillbaka till gården via en stor cirkel. En fårbesättning på 200 får betar och håller skogsmarken i fint skick. Här behövs inte någon röjning i skogen, det sköter fåren om, säger Nisse.

Nisse Nilsson kontrollerar spänningen i det nya stängslet som genomgår ett "björntest" på hans marker.

Men det är synd att det är flera som röjer här, men på fel sätt. - Hittills i år har björn tagit sex eller sju får.

Visserligen har får-
ägaren rätt till skydds-
jakt för att värna fåren. Men det är inte så lätt alla gånger.
- Jag ska ju vara på plats när björnen kommer för att riva ett får. En nästan omöjlig uppgift, menar Nisse Nilsson.
- Hittar jag ett nyrivet får som är halvätit, kan jag få sitta flera veckor om jag ska passa vid det rivna djuret.

Många gånger kan
det ta veckor innan björnen återvänder till brottsplatsen. Björnen gillar ärna halvruttet fårkött, säger en bitter fårägare.
I fjol var det "norsken" som härjade bland fåren. Det var en stor björn som hade ett speciellt beteende, han gav sig på juvren på tackorna. Ett beteende som inte alls är ovanligt på norska sidan, enligt norska fårfarmare. Därav fick han namnet "norsken".

- Då fick jag hjälp av några proffsjägare som satte stopp för hans vidare framfart, säger Nisse.

"Norsken" var en stor björn, men i år är det en ännu större bamse som går rakt igenom fårstängslet och förser sig.
Länsstyrelsens besiktningsman och naturbevakare Berth Andersson uppmanade mig att söka tillstånd för fällning av den här storbjörnen. Och tillståndet för fällning kom direkt. I två omgångar var det erfarna björnjägare här för att försöka bromsa hans framfart, men han har alltid hittat flyktvägar undan jägarna.
- På sista tiden har det varit ovanligt lugnt, jag tror han har givit sig av tillsammans med en hona med unge som också har vistats här.
Det blev väl lite för oroligt här, säger Nisse och pekar på en sirén på ladugården. Går björn in i fårhagen nu och bryter strömmen på det nyuppsatta elstängslet hörs det till och med inne i köket, ler fårägaren.

30 av Nisse Nilssons får saknades när de togs hem, trots elstängslet runt betesmarken.

/Åke .J