Arktiska jaktmarker


Svalbards spetsiga snötäckta tusenmetersfjäll växer fram i polarhavet. Ögruppen ligger mellan 76 och 81° nordlig bredd och 10 – 35° ostlig

Tusenmeterstoppar

längd. Solen lyser oavbrutet från mitten av april till slutet av augusti och det är svårt att veta om det är dag eller natt. När vintermörkret kommer blir det en fyra månaders lång natt. Men månen lyser långt innan den är uppe och skenet speglas mot fjällsidorna i halvmörkret. Norrskenet ger också ifrån sig lite ljus som varierar dag till dag.

Ett land täckt med evig tjäle, ett frostdjup på flera hundra meter. Under sommaren tinar  bara det översta markskiktet, ibland bara en decimeter. Smältvattnet blir ofta stående kvar på jordytan som blir till en smetig sörja innan vinterns kyla fryser den på nytt. Det var holländaren Willem Barents som år 1596 upptäckte Spetsbergen och gav landet dess namn som senare norrmännen ändrade till Svalbard.

Valben
Valben

Utanför kusterna seglade valfångstflottorna under 1600- och 1700-talen. Havet var rikt på villebråd som grönlandsval, nordkaparen, valross, säl, och isbjörn. På den tiden var valfångsten riskabel och förlisningar var ganska vanliga. 1746 förliste trettio  holländska och tre engelska valfångstfartyg.

Det talas om förbrytare som fick välja mellan dödsstraff och landsförvisning hit upp. De valde naturligtvis det senare. Men då de kom hit och såg landet ångrade de sig. De bad att få återvända hem igen och ta sitt straff.

Fångsttraditionerna på Svalbard sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Det är ett hårt land som lockat fångstmän i alla tider. En märklig tid av bragder, även om romantiken fått en alltför stor del av uppmärksamheten. Slitet och tragedierna är i dag nästan glömda.



VALROSS

Valross

I slutet av 1800-talet var det valrossarna som gav de stora inkomsterna. Inget djur har jagats så hårt som valrossen. Girigheten efter dess hud, späck och betar var nära att utrota den helt runt Svalbard. Valrossens hud användes bl.a. till drivremmar i Europa. Till Hammerfest kom 1858 fångstskutorna med 915 valrossar och 26 isbjörnar. Värde 60.000 kr. Lönen för varje besättningsman låg på 200 kr, en obegripligt stor förtjänst. 1925 fick man över 1000 valrossar men stammen minskade snabbt och 1948 sjönk antalet till sju stycken. 1951 fridlystes valrossen i norska områden.  

”Vi sköt på dem förgäves tills musköterna var oanvändbara och krutet förbrukat. Då blåste vi ut ögonen på dem med blåsrör och smög oss på dem från den blinda sidan, och med hjälp av våra timmeryxor klöv vi deras skallar - men trots all vår ansträngning dödade vi bara femton av omkring tusen.”
Sir Francis Cherry, 1604

Pälsjägarlivet hade sina glansdagar mellan 1890 och 1940. Förtjänsten och efterfrågan på isbjörn- och rävskinn var stor i Europa den här tiden. Det var då norska och en del svenska pälsjägare började dra norrut för övervintringar på den kalla ögruppen. Tromsö hade samtidigt blivit ett centrum för olika företag att utrusta alla dessa våghalsiga expeditioner.

I teorin verkar det hela mycket enkelt
På sensommaren stiger man ombord på en ishavsskuta med några kamrater och reser till en lämplig fångsthytta eller bygger en ny någonstans på Svalbard.

Fångsthydda
Fångsthydda


Fraktar i land mat, vapen, ammunition och all möjlig utrustning som behövs. Placerar ut flakfällor med 30-40 kg sten ovanpå som krossar räven. Tillverkar en speciell trälåda för självskott för isbjörn. Skjuter ripor och ren som mat och för bete i rävfällorna. Fångar säl, åtlar in räv och isbjörn. Vittjar fällorna under norrskenet den mörka kalla vintern. Tar hand om skinnen och väntar på fartyget som hämtar hem expeditionen med en ansenlig trave med skinn när sommaren kommer och havet är isfritt.
Hade fångsten varit framgångsrik kunde fångsmannen betala expeditionen och få en bra slant över.
Ja, det verkar så enkelt, men mycket kunde gå fel. Vintern kunde bli usel fångstmässigt med öppet vatten och utan isbjörn, med is på marken så att räv och ripa flyr trakten. En olycka eller sjukdom, som skörbjugg kunde få katastrofala följder för fångstmännen. Att vara fångstman i Arktis var ett vågspel och ett äventyr med höga insatser. Farvattnen i norr var okända och farliga för de mindre ishavsskutorna. Mellan 1925-39 förliste 106 skutor varav 21 bara 1928.  

I början på 1900-talet fick man 300 kr för blåräv och 100 kr för viträv. Isbjörnskinn betalades med ett par hundra kronor styck. Pälsjägaren fick i regel förskott på skinnen för att kunna betala utrustning och proviant inför fångstvintern. Och när fångstmännen drog norrut var optimismen stor. Föregående vinter var det alltid någon som håvat in storkovan. Några hade fått upp till tiotusentals kronor och lockelsen om en riktig storfångst med stora pengar drev männen norrut mot Arktis om och om igen. 1906–07 låg nio expeditioner med 56 man på fångst i Svalbard, det är det största antalet fångstmän någon vinter.   

”Polarbacillen” påverkar magiskt, längtan att återvända ligger  för alltid och gnager.    

Självskott–uppfinnarenKarta
Gustav Lindquist var född 1884 och son till en skomakare som flyttatfrån Sverigetill Norge. Vid 18 års ålder började han sitt vinterliv i Arktis. Dansken Henry Ette skulle 1902 till Östgrönland för att övervintra och hyrde kuttern Colibri av Tromsö. Skeppare var Ole Næssö. Ombord fanns Gustav Lindquistoch några av hans kamrater. Grönlandsexpeditionen misslyckades och kursen sattes mot Svalbard. Längst bort på nordsidan hejdade man sig, på Lågön vid Nordostlandet. Ettes hela expedition misslyckades. Fångsten blev ringa och två man dog i skörbjugg.

1906–07 gav sig Gustav Lindquist ut på övervintring igen med Ludvig Hansen till Edgeön, öster om Svalbard. Gruppen bestod av ytterligare 4 utvalda män. Det blev en lyckad färd, utan spår av svårare händelser.

I Norsk Polarinstitutts arkiv finns bevarad en förteckning över expeditionens proviant och utrustning skriven av Lindquist. Där går att läsa att fångstexpeditionen hade med sig bland annat gift, stryknin.  

Nästa vinter låg Lindquist på fastlandssidan vid Förlandssundet, västra Svalbard. Han var nu expeditionsledare, med två man på Förlandet och Olav Rudi med sig på östra sidan. I april började maten ta slut och man fick ge sig på den oaptitliga havhästen (stormfågel). När isen gått i maj plockades 1600 ägg på Förlandsöarna, så samlades strykningiftet in och brändes och slutligen slog man ner rävfällorna. Fångsten hade gått dåligt, bara 26 rävar och några sälar. Den 21 juli kom Kristoffer Eriksen seglande med kuttern Johannes Bakke och hämtade expeditionen för hemfärd mot Tromsö.

Sko
Sko

Gustav Lindquist var en händig man. Han var fångstman, skeppare och hundkörare. Sommaren 1910 förde han motorkuttern Enigheten av Kristiania på Ishavet. Vintern 1911–12 låg han på fångst i Bellsund och sedan arbetade han vid gruvorna omväxlande med fångstverksamheten. 1919–20 låg han söder om Hornsund på fångst och för att bygga en stuga åt Northern Exploration. Han konstruerade också de mycket effektiva självskottlådorna för isbjörn som senare kom att bli vanliga. Det var lådor på ben med ett hål i ena sidan där isbjörnen kunde stoppa in huvudet för att ta späckbiten som var förankrat i avtryckaren på ett avsågat gevär.

Lindquist övervintrade också på Grönland några gånger. Vintern 1933–34 var han och Anton Einarsen i Augustabukten på Nordostlandet vid Hinlopensundet. Båda omkom den vintern, troligen genom en explosion. Dagboken var förd till den 27 januari och visade att man hade räknat med en fångst på 50 isbjörnar och 50 räv men hade bara några isbjörnar och 7 rävar. Den 17 juli 1934 blev de båda begravda på stället av besättningen på Isbjörn av Tromsö.        



Källa
Norsk Polarinstitutt
Tromsö museum
Svalbard museum
Thor Larsen/Magnar Norderhaug: Arktis Ordfront: Spetsbergen land i norr
Arvid Moberg: Fångstmäns land
Gösta H. Liljequist: Arktisk utpost

/Åke .J


Pictures are protected by Swedish and international law.
No part of this website may be copied, published or placed on any other web site.
© Åke Johansson - All Rights Reserved.